Vallfärden började i Ystad på hösten/vintern 2008 med att pater Sebastian ställde frågan om det var möjligt att göra en vallfärd med konfirmandungdomar till Medugorje. Vi organisatörer hade inte planerat att arrangera fler vallfärder, men när pater Sebastian frågade kunde vi inte säga nej. Dessutom var det många andra som då var intresserade av att resan skulle ske direkt efter skolavslutningarna.

Planeringen började, leta efter övernattningar dels på vägen ner och dels hem, men även på plats. Nere i Medugorje ordnades ett pensionat av en kroatisk församlingsmedlem, Ivan Banožic, som är från trakterna, hos en bekant till honom. Efter ett tag visar det sig att pater Sebastian med ungdomar inte kunde resa och fler och fler av de intresserade började backa ur (som vanligt; mycket prat och liten verkstad).

Dagen för avresan kom, för den 6:e (för oss arrangörer) vallfärden till Medugorje, orten i Bosnien-Hercegovina där Guds Moder visade sig för barnen första gången i juni 1981. Medugorje är ännu inte erkänd/godkänd som uppenbarelseort då uppenbarelserna fortfarande pågår, det är en böneort. Vår käre påve Johannes Paulus II uppmanade alla att åka dit för att be, han skulle själv ha velat åka dit, men fick aldrig någon inbjudan från biskopen i Mostar (Johannes Paulus II skrev så i ett brev till några vänner i Kraków), han var i Dubrovnik. Ingen resa utan bekymmer, så även denna. Någon insjuknade och någon hade problem i familjen, men till sist kom vi iväg 26 personer från Malmö plus 4 personer som anslöt nere i södra Tyskland, vår käre kyrkoherde med bror och brorsbarn, så vi blev totalt 30 personer.

Det är alltid så, att det ofta finns många som vill, men av olika anledningar inte kan åka med. Jag hävdar att det inte är frågan om vad vi vill utan om att det är Fredens Drottning, Heliga Guds Moder, som kallar på och bestämmer vem som skall komma till henne.

Avfärden från Maria i Rosengård skedde i god tid före färjans avgång från Trelleborg till Rostock. De flesta av pilgrimerna firade mässan tillsammans kl 18:30, då också pater Mariusz välsignade oss och hela resan.

Dag 1, den 15 juni
Allt lugnt tills att några damer började klaga på att det lät så mycket om bussen där bak, vid bakaxeln. Vi tog det inte så allvarligt utan skämtade bort det. Trots detta stannade vi för att bland annat hålla en sen frukost, på en parkeringsplats, Walsleben West, och för att kolla.

Där upptäcktes ett oljeläckage från packboxen på höger bakhjul. Detta innebar ett antal telefonsamtal till Sverige och andra platser. Det fattades beslut om att vi skulle åka till EVO-bus i Berlin. Vi visste inte vägen dit och förlitade oss helt på GPS:en, men den visade oss runt på en liten rundresa i Berlin innan vi kom fram. Visst blev vi försenade, men snabb och skicklig verkstadspersonal bytte ut axellager och packbox på höger bakhjul. Det var bättre att bli 3 – 4 timmar försenade här än bli stående någonstans mellan här och ingenting. Bussen blev fixad och det kändes säkrare. Under tiden bussen reparerades åt vi lunch på närliggande barer.

Middagen i Flintsbach am Inn var vi tvungna att ställa in. För detta ringde vi pater Ludwik, då han med familj skulle vara där och vänta när vi kom fram till dagens etappmål i södra Bajern, och sade att vi inte skulle komma fram förrän vid 23-tiden. Det stämde bra, då vi var där strax efter kl 23, efter en regnig färd från Berlin. Släkten Spalek hade redan gått och lagt sig då vi kom fram.

Vi vill framföra vårt tack till den uppmärksamma damen, Ewa S, för att hon hade tillräcklig envishet och uthållighet och talade om att det var något fel med bussen. En guldstjärna i kanten för henne!

Dag 2, den 16 juni
Dagen började som dagen före hade slutat, med regn. Efter frukosten firades mässa i ”kyrkan mitt i byn”, Flintsbach am Inn.

Det betydde i sin tur att vi kom iväg lite senare än planerat, men det skulle inte påverka vår framkomst till Zadar i Kroatien, trodde vi. Men ack vad vi bedrog oss!

Färden började bra. Motorväg och hög genomsnittshastighet. Gränsen Tyskland/Österrike, passerades efter inköp av GO (en avgiftsdosa liknande brobizzen i våra trakter, men här är det en form av vägskatt på tunga fordon), helt utan att man ens tänkte på att det fanns en gräns. Likaså passerades nästa gräns Österrike/Slovenien utan större uppehåll – inget alls. Men vid nästa gräns, mellan Slovenien/Kroatien var det stopp, efter lång väntan på passkontrollen. En av våra pilgrimer visade sig ha ett ogiltigt pass. Inom EU är det inget större bekymmer, men Kroatien är inget EU-land och därmed är det passkontroll vid yttre EU-gräns. Det var inga problem i Slovenien, passkontrollören såg att passet inte gällde och talade om detta, men ”visst chansa ni och åk vidare”, det var hans kommentar. Vid Kroatiens gräns var det stopp. Vi var tvungna att återvända in i Slovenien och finna ett hotell till pilgrimen, vi kunde ju inte bara lämna henne på gränsen. I en närliggande by, Nova vas pri Mokrice, fanns ett litet hotell där hon kunde bo tills vi återvände från Medugorje.

Vi hade kontaktat hotellet i Zadar och talat om att vi inte kommer i tid till middagen, men de ordnade till en ”middagspåse/lunchpåse” med lite bröd och pålägg. Det var väl inte vad vi hade förväntat oss, egentligen, men bättre än inget och det var ju inte hotellets fel att vi kom några timmar sent.

Dag 3, den 17 juni
Äntligen en dag som blev som vi tänkt. Vi hade ingen brådska i Zadar utan vi kom iväg från hotellet vid 10- tiden. Vi tog inte den gamla vägen över Makarska, som skulle ha varit en sensation i höjdupplevelse, utan den inne i landet, där det också finns vissa höjdupplevelser, men inte på tok lika dem som då man letar sig upp över bergen från Makarska.

Alla papper i ordning och det tog inte alls lång tid att passera gränsen Kroatien/Bosnien-Hercegovina.

Pensionatet ”Fontana-Mate”, där vi egentligen inte skulle bo, visade sig vara ett mycket bra ställe. Nästan nytt. Perfekt läge från kyrkan Svete Jacuv, alltså mitt i Medugorje. Ägarna var ett mycket trevligt par, Kornelija & Živko Vasilj med fyra barn, varav de två äldsta hjälpte till i verksamheten. Äntligen fick vi varm mat till kvällsmål, mycket god mat.

Regina, vår guide, kom till oss tillsammans med yngsta dottern Karolina, för att diskutera programmet för vår vistelse i Medugorje. På kvällen gick vi till kyrkan, resans mål, för att delta i Rosenkrans, mässa och tillbedjan.

Resan så långt har varit förknippad med en viss otur, men förhoppningsvis har det vänt nu när vi har kommit fram till Guds Moder – Fredens Drottning.

Dag 4, den 18 juni
Dagen startade tidigt, för det var utlovat att bli en riktigt varm dag, kl 4:30. Dagens aktiviteter började med korsvägen på Križevac som avslutas på 580 m. ö. h. med ett tacksägelsekors från 1934. Själva korsvägen slingrar sig uppför bergssidan, den är bergig med stenar och är ojämn, rent allmänt ganska besvärlig att gå. Många går barfota (man får inte ömma och såriga fötter som skulle kunna vara det tänkbara resultatet) uppför stigningen med cirka 300 m höjdskillnad. Vi var några gentlemen som inte gick hela vägen – endast beroende av fysiska skavanker som omöjliggör denna typ av aktiviteter. Att gå uppför berget är svårt, men det är minst dubbelt så svårt att ta sig ner, just på grund av den steniga, ojämna terrängen.

Frukost intogs då vi hade duschat av oss den värsta svetten. Efter frukosten var vi och lyssnade på en präst, franciskanermunken Svetoran Kraljovic, som talade om vikten av fred, fred överallt.

Därefter var det fri tid fram till lunch, ungefär, då vi var inbjudna till en vinproducent för en lättare lunch, provsmakning av vin och naturligtvis inköp av vin. Vi skulle egentligen ha bott på denne vinproducents, Grgo Vasilj, pensionat, men så blev det nu inte.

Eftermiddagen var fri, var och en kunde göra som den ville. Personligen tog jag en vandring i området där statyn med Den Uppståndne Jesus och då även en bönevandring på den nedre korsvägen som finns i statyns omgivning. Min vandring avslutades vid pater Slavko Barbaric grav.

Dagens avslutning var i kyrkan från kl 18:00.

Dag 5, den 19 juni. Midsommarafton
Efter en tidig frukost begav vi oss till Podbrdo, Uppenbarelseberget. De flesta i gruppen tog sig från en uppenbarelsestation till nästa, detta trots att bergssluttningen är bland det mest obekväma man kan tänka sig.

Efter Podbrdo kom Regina och tog oss med till området runt kyrkan och berättade om Medugorje, dess historia med uppenbarelserna.

Eftermiddagen ägnades åt att besöka Oaza Mira (Fredsoasen) en stilla och fridfull anläggning full av andakt och bön i det lilla kapellet. En liten bit från Oaza Mira finns Cenacolo, en sammanslutning startad av en italiensk nunna, sr Elvira, för missbrukande pojkar/unga män, som vill bli fria från sina missbruk. Dessa pojkar/män äger inget, köper inget, de lever helt och fullt av vad människor ger. Deras dagar består av bön och arbete.

Dagens avslutning var som vanligt i kyrkan med Rosenkrans, mässa, bön hälsa och tillbedjan. Detta var ju resans huvudmål.

Detta var den varmaste midsommarafton som de flesta vallfärdsdeltagarna hade upplevt. Den firades inte speciellt, mer än med lite balkongsång av bröderna Spałek plus några av deltagarna.

Dag 6, den 20 juni
Denna dag skulle användas till utflykter.

Efter frukost in i bussen för att ta oss till Mostar där väntade vår guide med två döttrar. Mostar, stiftshuvudstad med en biskop som inte är helt förtjust i Medugorje, som till stora delar blev förstörd under inbördeskriget på 1990-talets första hälft. Gränslinjen mellan de stridande parterna syns än idag, då ett flertal hus utmed gatan som var fronten fortfarande är i ruiner och kommer troligen att förbli så som minne över mänskligheten idioti. Franciscanerkyrkan som var helt i ruiner har byggts upp med en ny och vacker kyrka. Där firade vi dagens mässa. Efter mässan vandrade vi ner till gamla staden. Gamla staden med många gamla byggnader (uppbyggda som originalen har varit) inklusive den vackra valvbron från 1500-talet, förstörd 1993 och återuppbyggd med gammal metod och återinvigd i juli 2004. En rundvandring för att se på staden. Det var varmt, mycket varmt, Mostar är en av de allra varmaste städerna i hela Bosnien-Hercegovina.

Efter Mostar gick färden till Tichaljina, en kyrka i en liten by ett 40-tal km från Medugorje, med den Mariastaty som enligt visionärerna är mest likt den Maria som uppenbarade sig för dem. Denna staty har en helt egen historia. Vilka problem det hade varit för kyrkoherden att få hit Maria från Italien och myndigheternas oginhet. Det är alltid lika gripande att be framför denna staty. Vi, arrangörer, har fällt många tårar framför denna Mariastaty.

Innan vi for hem till Medugorje besökte vi också de vackra vattenfallen Kravica. För att komma till dem måste vi vandra någon kilometer från bussen. Ganska ansträngande i värmen, men inga klagomål, alla gick så långt som de orkade, pustande och torkande svetten, en del gick hela vägen andra bara hälften, men alla såg vattenfallen.

Dagen avslutning var en något senare middag och sedan till kyrkan. Kvällens mässa firades vid kyrkans absid, så som den har gjorts de senaste kvällarna. Medan vi var där drog det upp mörka moln vid horisonten. Som vanligt satt Anders och jag ute i Guds fria natur och njöt av mässan och det sköna vädret, men nu kastade vi oroliga blickar upp mot himlen. Åskans muller hördes långt borta, men närmade sig sakta. Mässan avslutades och vi begav oss hemåt, då började de första dropparna falla. Det avlägsna mullret blev blixt och dunder, dropparna övergick i störtregn. Behövliga droppar då det har varit torka en längre tid. Det var riktigt skönt med åska och regn. Det rensade luften.

Dag 7, 21 juni. Årets längsta dag
Trots att det var söndag var det dags att stiga upp relativt tidigt för att åka till den gamla, mycket gamla staden Dubrovnik, staden som troligen anlades på 300-talet före Kristus. Förmodligen ännu tidigare. På den tiden hette staden Ragusium (Ragusa). På vägen dit var det en hel del regn. Problem med tre gränsövergångar som skulle passeras? Nej, allt flöt relativt bra för att inte säga mycket bra. På vägen tillbaks blev vi till och med mycket väl behandlade av en kroatisk gränspolis som när han såg att vi hade Guds Moder i Medugorje på framrutan, gjorde han bara korstecknet och vinkade fram oss så att vi skulle passera gränsen.

Strax före Dubrovnik upphörde regnet, så vi hade en bra dag tillsammans med alla andra turister. Varje deltagare gjorde precis vad de ville. Några strosade bara runt i staden utan något speciellt mål. Några gick uppe på den 6 meter tjocka ringmuren från 1400-talet, andra tog en rundtur med båt för att beundra den vackra staden från havet, ytterligare några tog sig ett dopp i det oroliga Adriatiska havet. På vägen tillbaks var det åter igen regnväder.

Då vi var i Dubrovnik hade Medugorje haft känning av en mindre jordbävning med epicentrum cirka 30 km nordost om byn och med en styrka av 4 på Richterskalan. Ingenting hade blivit skadat och det hade bara varat i några sekunder.

Kvällens mässa firades under regn, men vi var fortfarande ute då kyrkan hade varit knökande full redan då vi kom dit och nu trängdes vi i tältet vid kyrkans absid. Då mässan var slut lättade regnet något och alla skyndade hem för att undvika att bli dyngsura. Väl hemkomna började det åska och ösregna ordentligt. Behövligt och det störde inte oss i våra planerade aktiviteter.

Dag 8, 22 juni
Dags att återvända till Sverige – tråkigt men sant. Upp tidigt för att komma iväg så tidigt som möjligt till Kranj i Slovenien där vi skulle övernatta, men samtidigt hämta upp den vallfärdsmedlem som hade fastnat på gränsen mellan Slovenien/Kroatien. Allt gick bra men strax efter gränsen till Kroatien fick jag ett telefonsamtal från våra värdar i Medugorje att en av oss hade glömt sin plånbok på rummet. Efter cirka en timme kom våran käre värd, Živko, med plånboken. Det blev den förseningen, men fortfarande möjligt att komma i dräglig tid till Kranj.

Nu ville inte vädret att vi skulle hinna. I höjd med Zadar i Kroatien såg vi ett meddelande som vi inte kunde tolka, men något fram till Svete Rok, det är inte så lång sträcka, men man måste passera genom en ganska så lång tunnel. Det visade sig att vägen var avstängd för all trafik med buss, lastbil, husbilar och bilar med släp/husvagnar. Det blåste en mycket stark bora (föhnvind) med vindstyrka upp till storm. Vi blev visade att följa kustvägen, rättare ingen påpekade att denna väg också var avstängd i höjd med Lukovo Šugarje. 50 km i onödan och tillbaks till motorvägen och åt andra hållet på krokiga småvägar för att passera runt Svete Rok. Det blev ytterligare ett par timmars försening, men när vi väl var tillbaks på motorvägen rullade det på bra med minimala pauser.

Ytterligare ett bekymmer hade dykt upp. Under natten hade en person insjuknat i någon form av magsjuka och det spred en viss oro i gruppen. ”Skall vi nu drabbas av detta också?” Ännu större blev oron när ytterligare en person kräktes i bussen. Räcker det nu? Det verkade så för fler personer insjuknade inte i bussen.

Gränsen mellan Kroatien och Slovenien passerades utan problem. Vi kunde plocka upp vår efterlämnade pilgrim. Då var kompletta igen. För hur länge?

Med förseningen var det inga större problem för hotellet och restaurangen. Kom dit vid 20-tiden och kunde konsumera vår middag.

En av våra pilgrimer, Bengt, hade börjat må väldigt dåligt, så vi blev tvungna att kalla på ambulans. Han och hans hustru åkte iväg till sjukhuset. De fick stanna där över natten. Han hade ganska hög temperatur och en infektion i kroppen.

Kvällens/dagens mässa firade vi efter middagen i hotellets konferenssal. Mässans intention var givetvis för Bengt.

Dag 9, 23 juni
Morgonen inleddes med en mässa där intentionen var för Bengt. Därefter var det frukostdags. Vid frukosten fick jag ett SMS som talade om, att vid noggrannare undersökning visade det sig att han var tvungen att opereras akut för gallsten. (Denna operation utfördes på fredagen den 27 juni). Så vi fick lämna kvar Bengt och hans hustru Anastazja i Slovenien. Dessa båda inkluderades i våra böner, speciellt då Bengt. Det har börjat bli en ovana att lämna någon av våra pilgrimer på ett sjukhus.

De andra båda sjuklingarna hade kryat på sig och inga nya fall hade tillkommit.

Morgonen var regning och vi hade långt att färdas, genom tre länder – Slovenien, Österrike och Tyskland, upp till Leipzig. Det var kända vägar nästan ända fram till hotellet. Sista kilometrarna fick vi helt lita på GPS (det gick bra denna gång och den visade oss helt rätt). Regnet följde oss genom Österrike upp en bra bit genom Tyskland. Redan på en rastplats, Holzhausen strax efter gränsen Österrike/Tyskland, lämnade pater Ludwik med sällskap oss för att åka till Traunreut. Dessutom hade pater Ludwik planer på att direkt åka vidare till Lubliniec i Polen.

Vår buss börjar likna de tio små negerpojkarna. En efter en lämnar våra pilgrimer bussen, men kanske resten åker med hem till Malmö.

I Leipzig hade vi åter hamnat på ett bra hotell, bra sängar och god mat. Nästan för bra för att vara en pilgrimsresa. Inga umbärande utan bara bekvämligheter.

Dagen hade börjat med en mässa i Kranj och avslutades med en god måltid i Leipzig – lite för själen och lite för kroppen.

Lika regning som morgonen hade varit lika varm och solig var kvällen.

Dag 10, 24 juni
Upp tidigt för vi hade bestämt oss för att försöka hinna med en tidigare färja mellan Rostock och Gedser. Vi tyckte det var bättre att komma hem relativt tidigt. Det blev minimala pauser på vägen. Akuta nödfall fick lösas på bussen. Vi kom fram i god tid och hann med att göra lite inköp i Bordershopen, där vissa varor är något billigare.

Det blev kontroll av både tull och polis när vi stod och väntade på att få köra ombord på färjan, men de had einget att anmärka mot, allt var i sin ordning.

Väl framme i Malmö hälsades vi välkomna tillbaka hem av både pater Mariusz och pater Teodor, som återkom från sin dagliga lilla promenad.

Nu återstod bara arbetet för Anders och Krystyna att städa av bussen för att kunna återlämna den i Ystad.

Man kan skriva om de synbara upplevelserna, men de andliga, det som sker med själen, den inre känslan som är helt obegriplig, går inte att sammanfatta i några korta rader. Upplevelsen av att den Heliga Guds Moder omfamnar dig och verkligen vill vara den underbara Modern, den känslan får man bara om man är där. Man vill inte lämna Medugorje och när man väl gör det, vill man snarast återvända dit. Ett är säkert: Vi kommer igen till Dig Fredens Drottning, om Du vill att vi skall komma. Vi vill komma till Dig:

Tack alla ni som under resans gång hjälpte till när det behövdes. Ett speciellt tack riktar jag till min mycket gode vän, pilgrim och den alldeles utmärkte chauffören – den bäste som någon uttryckte sig – Anders, som med säker hand förde fram bussen från plats till plats. Ett speciellt tack också till Anders hustru Krystyna och min älskade hustru Krystyna för allt vad ni har gjort före resan och under resans gång. Utan er hjälp hade denna resa aldrig kunnat bli av. Ett stort hjärtligt tack måste också riktas till vår älskade kyrkoherde och andlige ledare fader Ludwik för all den värme, andlighet och den stora humor som han delar med sig av till alla. Tack! I dessa tackens rader får vi inte glömma bort våra två små ministranter, Martyna och Viktoria. Tack!