Vallfärd till Medugorje 2005

26 april

Tisdagkväll, vallfärden tar sin början. Hämtning, Anders och Krystyna, på olika platser i västra Skåne, Helsingborg, Landskrona, Staffanstorp och Malmö för att göra första etappen till färjan i Trelleborg för seglats till Rostock.

På varje hämtplats syntes förväntansfulla ansikten. Det var mycket glädjande att också se några barn som skulle åka med oss. Dessa var minst lika spända av förväntan som de vuxna.

Vallfärden började med bön och välsignelse (av fader Ludwik han skulle också åka med) i Maria i Rosengård, Malmö.

Färjeturen var lugn, mycket lugn, trots att DMI hade lovat lite vind och en böljehöjd på upp till 1,5 m, men därav blev det inget.

27 april

Tidig onsdagsmorgon i Rostock. Full fart på bussen söderut. Ingen frukost på färjan, utan denna avnjöts inne i bussen och inte på vårt vanliga vallfartsvis - ute i Guds fria natur - då det regnade lite.

Regnskurar följde oss genom stora delar av Tyskland blandat med mycket skarp sol.

I bussen var det bön och sång, så som det sig bör när man åker på vallfärd med nästan 40 personer. Glädjen var där att få åka till Medugorje.

Transport genom Tyskland, många, många kilometer, men det var planerat och vi höll den planerade tiden fram till första övernattningsplatsen nere i södra Bayern. Sista biten fram till hotellet var vi tvungna att göra en omväg (vilken senare visade sig vara onödig) för enligt skyltning fanns det en låg bro. Väl framme på hotellet och när vi där nämnde detta för hotellchefen talade han om att där är minst 30 cm mer fritt utrymme än vad skyltningen anger. Han var till och med villig att slå vad om hotellkostnaden om att vi utan problem skulle kunna köra under med bussen. Jag antog inte vadet, vilket visade sig vara tur för visst kunde vi köra under bron med bussen.

Där mötte fader Ludwiks bror upp och de sjöng ett par underbara duetter för oss.

Mässa firades i hotellets matsal.

28 april

Dag två, om vi inte räknar tisdagkvällen som en dag, var en solig och varm dag. Detta var också bara en transportdag, helt OK tills vi kom några tiotal kilometer bortanför Ljubljana mot Zagreb. Planeringsprogrammet på datorn hade valt den kortaste vägen söderut och det blev en väg som inte förtjänar kallas en huvudväg, krokig, smal och backig. Det gick att köra, men stackars Anders fick verkligen slita vid ratten, och det tog lång tid att köra ett 50-tal kilometer. Dock kom vi fram till hotellet som planerat.

Efter installationen i rummen avåts middag, andra dagen med tre rätters middag.

Mycket förstående personal i restaurangen upplät en del av matsalen så att vi kunde fira vår dagliga mässa.

29 april

Dag tre. Upp ganska så tidig för att vi skulle försöka vara i Medugorje på eftermiddagen i så god tid att alla skulle kunna delta i rosenkransbönen och mässan på kvällen. Vägarna var krokiga och hastigheten sjönk, men det skulle fortfarande vara möjligt att komma fram i tid.

Dock försvann denna möjlighet då vi fastnade på gränsen mellan Kroatien och Bosnien Herzegovina, detta då en nitisk gränspolis tyckte vi saknade en stämpel på ett papper från företaget där vi lånat bussen plus en stämpel från oss som arrangörer av resan fastän vi inte är någon resebyrå.

Hur det än var löste sig detta problem efter en timme i stekande sol, med mycket nerver och då speciellt för den stackare som löste problemet. Han skall ha jättetack för lösningen!

Vi kom nu inte fram till Medugorje i tid för att delta i mässan och allt annat i kyrkan. Därför firade vi mässan där vi bodde och mässans intension var för lilla Viktoria som firade sin sjätte födelsedag, liksom hon för fem år sedan firade sin första födelsedag, i Medugorje.

30 april

Fjärde dagen, andra dagen i Medugorje och Regina, vår guide och tolk, hade planerat ett program för oss. Dagen första punkt på programmet var ett besök på Oaza Mira (Fredsoasen). En lite stillsam och tyst anläggning med ett vackert litet tillbedjanskapell med ett krucifix i naturlig storlek och där Herren Jesus ser verkligt realistisk ut, blodet, törnekronan till och med behåring med verkligt hår. Det är starkt. På denna oas träffade vi en syster, syster Rebecca, som berättade om anläggningen här i Medugorje och andra liknande oasers utbreddhet.

Inte långt från Oaza Mira ligger Podbrdo – Uppenbarelseberget – det mindre av de två mest betydelsefulla bergen i Medugorje. På detta berg uppenbarade sig den Heliga Guds Moder för barnen 1981 och just denna plats är utmärkt med ett kors. På bergets sluttning finns en vacker, men svårtillgänglig, rosenkransstig. Svårtillgänglig på grund av att berget inte är slätt utan består av en massa vassa stenar, det är svårt och tungt att gå uppför och nästan livsfarligt att gå utför. Många går här barfota, utan att skada sig. Vi gick ett mysterium för att avsluta med enskild bön vid den Mariafigur som har skänkts av personer från Korea, men burits upp och placerats av pojkar från Cenacolo gemenskapen.

Vi hann även med att vandra runt Sankt Jakobs kyrka. Där Regina berättade om Medugorje. Fader Ludwik fick en rosenkrans (radband) som gåva till Polska Katolska Missionen av Regina. Vi besökte också statyn Den Uppståndne Jesus, ur vilken vatten sipprar fram vid det högra knäet. Detta vatten har utfört under. Hur och varifrån detta vatten kommer vet ingen.

På eftermiddagen var vi i Tichaljina, där vi firade mässa och bad vid den Heliga Guds Modersstatyn som har stått modell för Mariastatyn i Sankt Jakob kyrkans så kallade Uppenbarelsekapell.

1 maj

Dag fem, söndag, 1 maj. Förmiddagen med ett helt fritt program. Alla gjorde vad de ville. Det var behövligt. Egentligen var denna dag avsedd för ett besök i Dubrovnik, men detta gick nu inte att genomföra på grund av de problem vi hade haft vid gränsen vid inresan. I stället blev det ett besök i Mostar för att bland annat besöka franciskanernas kyrka, där vi firade mässa, gamla staden med den berömda återuppbyggda medeltida bron. Vackert och beundransvärt byggnadsverk.

Tiden rann iväg med en väldig fart, så det blev inget långt besök, men vi hann ändå med en busstur på den gata som var frontlinje i kriget 1991 – 1995. Husen står kvar i ruiner. Skrämmande vad människans dumhet och idioti kan göra - hämndlystnaden på andra för att de inte är som du.

2 maj

Måndag, den sjätte dagen. Frukost som vanligt ganska tidigt för idag skulle vi träffa Vicka. (En liten lustig kommentar från ett av de deltagande barnen på frågan om han var vaken. Svaret blev: Mina ögon är öppna men jag sover inuti.) För ovanlighetens skull var Vicka på plats i Medugorje och träffade grupper. Några från våran grupp, barn och gamla, präster och chaufför och några till fick stå på balkongen och slapp trängas, plus det bästa av allt, Vicka lade sina händer på deras huvuden och bad över dem. Efter mötets avslutande bad Vicka över några fler deltagare med sina händer på deras huvuden. Några andra hade haft lyckan och turen att få en kram eller rent av en puss på kinden av Vicka när hon kom.

Efter mötet åkte vi till Cenacolo gemenskapen för en träff med en annan av visionärerna, Mirjana, som hade en uppenbarelse där. Enormt många människor hade kommit dit för att se och träffa henne och uppleva en uppenbarelse.

På Cenacolo träffade vi också ett par av de unga männen som finns där, som berättade om rörelsen och vittnade om sig själva hur de hade kommit dit. Cenacolo är en gemenskap startad av en nunna, syster Elvira i Italien, för före detta missbrukare.

På eftermiddagen träffade vi en franciskanermunk, fader Svetoran Kraljovic, som talade om hur vi borde leva för att världen skulle bli bättre.

3 maj

Tisdag, sista dagen i Medugorje. Upp tidigt, mycket tidigt, vi skall gå korsvägen på Krizevac. Vi kommer dit precis när solen visar sin första morgonrodnad. Gruppen är samlad, förutom några som begivet sig med lokalbuss till Dubrovnik. Korsvägen var lika svår som vanligt, nästan. Det har gjorts vissa mindre förändringar i kanten av själva korsvägsstigen, man har planat ut vissa avsnitt för att alla lättare skall kunna ta sig fram. Alla som började och gick kom upp till toppen, även om några föll omkull och slog sig. Det gäller även de äldre deltagarna. Beundransvärt. Som alltid är det nästan besvärligare att ta sig nerför berget, detta ännu mer då det dessutom kommit till flera grupper på väg upp.

Efter korsvägen var det frukost och fritid.

På eftermiddagen åkte vi för ett besök i Seroki Brjeg, hos franciskanerna där och speciellt för att träffa fader Jozo Zovko. Som vanligt strålade fader Jozo då han talade om uppenbarelserna i Medugorje och betydelsen av Guds Moder Marias budskap. Fader Jozo var kyrkoherde i Medugorje när uppenbarelserna började. Han är värd en egen berättelse.

Vi firade dagens mässa tillsammans med ett par andra polska grupper hos franciskanerna.

Kvällen var fri och många tog tillfället iakt att gå till kyrkan en sista gång. Andra ville bara ta det lugnt och inte göra något alls mer än att prata med goda vänner eller kanske rent av packa väskorna inför morgondagens väldigt tidiga avfärd.

4 maj

Onsdagsmorgon. Åter en morgon då vi steg upp före solen. Vårat värdfolk ställde upp och gjorde en mycket tidig frukost till oss. Det skulle bära av till Slovenien, Ljubljana. Enligt färdplan och karta var det en krokig väg till övervägande del, men till vår överraskning visade det sig att det faktiskt fanns motorväg större delen från Split till Ljubljana via Zagreb. Det var skönt för alla parter. Gränsen mellan BiH och Kroatien passerades nu utan problem, de var inte alls intresserade av oss. Vi kom fram till Ljubljana flera timmar före beräknad tid.

Efter middagen gick vi till en kyrka, Jesu Hjärta, som låg knappt 100 m från hotellet för att se om det var möjligt för oss att fira mässa där. Det gick alldeles utmärkt.

I övrigt blev det en tidig kväll för många, tröttheten hade satt sina spår, trots att några hade planerat att ”göra stan”. I viss mån omintetgjordes detta av ett häftigt regn- och åskväder.

5 maj

Torsdag, Ljubljana, dagen började grå och trist med ett lätt regn. Vi skulle köra ganska så långt, men på bra vägar genom Österrike och Tyskland. Allt gick bra fram till gränsen mellan Slovenien och Österrike då bussen gick i sönder, en tryckutjämningsventil fick ett lillfingerstort hål, och det var omöjligt att köra vidare. Vad göra? Ringa efter hjälp? Vart? Det fanns ett servicehäfte i bussen så vi fick tag i dem som sköter servicen på Mercedes i Slovenien via servicecentralen i Sverige. En timme efter haveriet pratade vi med servicecentrat i Ljubljana och de lovade att en mekaniker skulle komma inom två timmar. Vi väntade två timmar, ingen kom. Ny kontakt med Sverige och påminnelse till Ljubljana. Fram på eftermiddagen kom det då äntligen en mekaniker. Det verkade svårt att få fram reservdelar, men det ordnade sig.

Fjorton och en halv timma försenade kom vi iväg mot Tyskland, där vi hade haft kontakt med hotellet och berättat om vår belägenhet.

6 maj

Efter en natt i bussen kom vi fram till hotellet halv åtta på fredagsmorgonen. Lagom till frukost. Hotellägarna ställde verkligen upp för oss, fastän vårt hotelldygn slutade klockan tolv fick vi stanna och sova till klockan arton om vi ville.

Vi åt middag före det att vi lämnade hotellet kvart i fem på kvällen för att åka sista etappen tillbaka hem till Sverige.

Denna sista etapp gick utan missöden så vi kom till Malmö vid femtiden på morgonen inklusive pauser och färjetur.

Länk till bilder