Dagbok från Pilgrimsresan till Marias Sanktuarier 2004

5 september

Söndagskväll, spänningen stiger för ännu ett äventyr skall snart börja. Har alla förberedelser lyckats? Hur är hotellen där vi skall övernatta? Är det för långa etapper? För korta besök på de olika sanktuarierna? Finns det många vägarbeten som kan försena oss? Osäkerheten är stor för det finns många osäkerhetsfaktorer.

På söndagsförmiddagen har en ändring gjorts. Fader Wieslaw som brukar åka med på dessa resor hade fått förhinder och i stället skulle kyrkoherden i Maria i Rosengård, fader Ludwik, åka med. Han förklarade sin osäkerhet då det var första gången han åker med på en pilgrimsresa med oss.

Anders och Krystyna hade hämtat bussen, en relativt ny och fräsch buss, och började resan med att hämta upp pilgrimer i Helsingborg, Landskrona, Marieholm och Staffanstorp före det att det blev dags för vännerna från Malmö att komma ombord på bussen.

Väl ombord, före avfärd, välsignade fader Wilhelm oss alla och önskade oss en trevlig och givande pilgrimsresa till Polen och Litauen, och bad oss speciellt be för honom i Koden.

6 september

Första dagens etapp i Polen var en lång etapp.

Färjan anlöpte Swinoujscies hamn klockan 07:30 och direkt därpå följde embarkering. Allt gick mycket snabbt då alla satt ombord på bussen, vilket egentligen inte är tillåtet. Men inga problem.

Efter diverse proviantering i Swinoujscie ställdes färden söderut. Första stopp var för att avnjuta en enkel frukost i Guds fria natur vid en kombinerad bar/bensinstation utanför Wolin. Alla ställde välvilligt upp och hjälpte till. Även vädret var perfekt. Frukosten avnjöts, goda polska bullar och pålägg, kaffe och te hämtades från baren.

Stärkta till kroppen fortsatte färden söderut, tidegärden lästes i bussen. Egentligen skulle färden gå till Mariasanktuariet i Rokitno, men först en liten avstickare till Mysliborz, till ett kloster, helgat åt den Barmhärtige Jesus, för att lämna en av passagerarna där. Detta kloster har en helt egen historia förknippad med den heliga Faustyna och Jesus uppenbarelse för henne.

Efter en paus som var längre än beräknat fortsatte färden mot Rokitno. Där vi möttes av fader Josef (min kontakt) och en guide, som visade oss runt och berättade om kyrkan. Under tiden för guidningen förbereddes kyrkan för oss, så att vi skulle kunna fira dagens mässa.

En lång dags färd slutade på ett hotell i Trzemeszno, en liten ort cirka 20 kilometer utanför Gniezno.

7 september

Upp tidigt för att åka till katedralen i Gniezno. Där guidades vi av en intelligent ung dam som berättade med inlevelse om katedralen och dess skiftande öde, även så om den helige Wojciech som ligger begraven där.

Kort paus efter guidningen för diverse inköp och växling av pengar.

Delmål två för dagen var Lichen, både det gamla och det nya Lichen. Det nya Lichen, basilikan, är ett fantastiskt bygge. Det finns enormt delade meningar om den. De som är oreserverat för dess prakt och andra som tycker att den är ett kitschigt skrytbygge som är helt onödigt i ett land med så många gamla och vackra kyrkor och så har man ju den av tradition tyngda basilikan i Czestochowa, Polens nationalhelgedom. Det får vara hur det vill med detta, var och en har sin åsikt.

Vi stannade inte kvar i Lichen för att fira mässa då vi fortfarande hade en bra bit att åka till nästa nattläger som var i Sochaczew.

Personalen på hotellet ställde välvilligt upp och ställde matsalen i ordning så att vi kunde fira dagens mässa där efter kvällsmaten.

8 september

Vädret hade förändrats, det hade blivit svalt, ja nästan rent av lite kallt och blåsigt.

Morgonen började tidigt för att åka till Niepokalanow, klostret där den helige Maximiliam Kolbe varit verksam. Vi firade först mässan i kapellet helgat åt Maximiliam Kolbe, som även innehåller hans klostercell där han bodde och arbetade under sin tid på klostret, och sedan gjordes ett besök i basilikan.

Fortsatt färd österut, genom Warszawa mot den Vitryska gränsen på huvudvägar som är allt annat än bra, djupa spår av tung lastbilstrafik gjorde att det ibland blev lite mer vingligt än vad som var tänkt.

Väl strax intill gränsfloden Bug besökte vi det ryskortodoxa Mariasanktuariet Jableczna. Där träffade vi en av munkarna som berättade om sanktuariet och klostret. Sanktuariet/kyrkan var lite annorlunda än det vi är vana vid då det gäller utseende och dekoration, till exempel fanns det inga kyrkbänkar att sitta på.

Några kilometer norr om Jableczna finns oblatmissionärernas kloster och Mariasanktuarie, Koden. Detta är så långt österut i Polen man kan komma. En av oblatbröderna berättade historien om hur en hertig Sapieha hade stulit madonnabilden från en påve i Rom och därmed kommit i onåd hos denna påve, vilket betydde att han var förbjuden att gå in i kyrkan och be. Historien i sig slutade lyckligt då hertigen fick förlåtelse och kunde återvända och be i sin kyrka.

Efter berättelsen tog denne oblatfader med oss på en promenad ner till floden Bug, gränsen till Vitryssland, förbi ruinerna av Sapiehas slott och kalvariet som fanns en liten bit bort från sanktuariet.

Jag bad, så som fader Wilhelm hade bett mig göra, till Guds Moder i Koden, speciellt för honom och oblatfäderna i Malmö.

Övernattning gjordes i Biala Podlaska.

9 september

Cirka trettio kilometer norrut från Biala Podlaska ligger Lesna Podlaska med ett underbart vackert sanktuarie. Som alltid var det någon som väntade på oss för att berätta historien om kyrkan och den Mariabild som är orsaken till den Mariakult som är förknippad med just den platsen. Här i Lesna Podlaska var det kyrkoherden själv, fader Dominik, OSPPE, som berättade historien och bjöd oss på kaffe och en god kaka efter dagens mässa som firades här, där predikan bestod just av berättelsen om den undergörande källan och Mariabilden.

Dagens vidare färd gjordes på smala skumpiga vägar till ytterligare ett ortodoxt kloster och Mariasanktuarie, Grabarka. Det var inte lätt att hitta dit, plus det att vägen ”spärrades” av en för låg viadukt, så vi var tvungna att ta en omväg, vilket i sin tur gjorde att vi fick åka samma sträcka fram och tillbaka ett par gånger. Detta sanktuarie har en mycket speciell historia med alla dessa kors som är placerade runt sanktuariet. De första korsen gjordes och bars upp på kullen då byn för flera hundra år sedan drabbades av en koleraepedmi och jungfru Maria talade om, att alla de som gjorde ett kors och placerade det vid sanktuariet skulle bli friska. Traditionen fortsätter än idag att de som drabbas av en svår sjukdom gör ett kors och placerar ut det på kullen på vilken sanktuariet ligger. Blir de sjuka friska? Jag vet inte, men man måste ha sin tro för att bli hjälpt.

Dagens tredje etappmål var det som är kvar, eller rättare, minnesplatsen över arbets- och dödslägret Treblinka. Nazisterna förstörde lägret för att utplåna alla spår efter sina fruktansvärda gärningar. Nu var det inte så enkelt att komma dit, då den planerade vägen spärrades åter igen av en för låg järnvägsviadukt, så det var bara köra tillbaks på den väg vi hade kommit och köra dit så att säga bakifrån. Väl på plats hade vi en guide som berättade lägrets historia och gav oss tillstånd att köra in på området med bussen i stället för att gå till fots. Ingen ville eller kunde gå ut och titta på de minnesmärken som finns på de gamla lägerplatserna.

Detta var en reprisernas dag, då vissa vägavsnitt kördes ett antal gånger, men tidsförlusten var inte större än att programmet kunde följas och vi kom till motellet i Ostrow Mazowiecka där övernattningen skulle ske, ungefär vid den beräknade tidpunkten. Detta skulle ha varit den kortaste dagsetappen om det inte hade varit för repriserna.

På kvällen förbereddes reparation av den lilla skada som hade skett på bussen vid ett missöde ett par dagar tidigare.

10 september

Några förmiddagstimmar spenderades i Bialystok. Mest med att promenera i den del av staden där vi hade stannat bussen, några av oss behövde växla lite pengar och kanske göra några smärre inköp.

Nästa uppehåll i vår resa bland Mariasanktuarier var Suprasl, en ortodox kyrka som hade rivits och byggts upp igen. Munken som berättade kyrkans historia berättade denna med en viss bitterhet, men samtidigt med en överlägsenhet som inte anstår en kyrkans man. Kyrkan i sig har ett historiskt värde.

Rozanystok, var ligger detta? En liten by mycket nära Vitryska gränsen med en vacker Mariabild var vårt nästa mål. Här finns selesianermunkar och dessa driver en ungdomsvårdsskola för pojkar som har kommit på kant med samhället, men är för unga att sitta i fängelse. Vi kom dit ett par timmar senare än beräknat, men möttes ändock med öppna armar och ett strålande leende av kyrkoherden, fader Slawomir. Med glädje och humor berättade han kyrkans skiftande öde och om hela anläggningen som har haft olika användningsområde. Som en parentes kan sägas att Rozanystok betyder Rosengård på vitryska.

Övernattningen var på en sjöofficersklubb i Augustow, vid insjön Biala. Ja, ja det var ingen flott klubb utan med ganska så låg standard.

Den skadade biten på bussen monterades och bussen blev nästan hel.

11 september

Ingen sovmorgon idag inte. Vi skall åka till Vilnius. Bland deltagarna härjar en magsjuka. Vi har blivit drabbade av något. Kanske maten, kanske vattnet. Ingen som vet, men ett förfärligt springande.

De må vara hur det vill med det, men iväg kom vi mot Litauen och Vilnius. Gränspassagen skedde utan minsta lilla komplikation, ingen var intresserad av oss inte. En liten miss gjordes i vägvalet, egentligen dåligt skyltat, så vi körde några mil extra, men ingen skada skedd.

Eftersom så många, alla utom fyra, fem personer, hade ”springsjukan” delades det ut tabletter som var mycket verksamma till alla som ville ha (någon hade varit förutseende och tagit med sådana tabletter). Inte var det nog med det, utan några damer hittade en affär i en litauisk stad där de hittade en alkoholhaltig dryck, 999, med kraftig örtsmak som alla (nästan) smuttade på. Under dagen kände många sig bättre och på kvällen var det bara ett fåtal som inte var helt kuranta.

Väl i Vilnius körde vi rakt på hotellet utan problem (som en kompensation för den lilla missen tidigare på dagen). Väl på hotellet fick vi reda på att kvällsmaten kunde vi inte äta där, beställningen hade försvunnit på vägen, men en vänlig och trevlig personal ställde upp och hjälpte till att hitta en restaurang med mycket humana priser och med typisk litauisk mat, Marceliukes Kletis (hur det nu uttalas), med folkmusik och folkdans typisk i viss mån för litauer, men även för polacker från Wilno.

Eftersom vi inte hade beställt någon kyrka att fira mässan i, och den kyrka som låg närmst hotellet hade mässa på polska vid den tidpunkt då vi skulle till restaurangen, firades mässan i bussen. En buss är inte ett perfekt kyrkorum, men i nödfall går det. Allt går med lite god vilja

12 september

En heldag i Vilnius. Tidigt på morgonen dök vår förbeställda guide, Janina, upp (helt enligt avtal). Hon skulle visa oss runt bland kyrkor och kyrkogårdar och annat som har betydelse för polacker, visa oss lite av gamla Vilnius. Det finns ett stort inflytande av polacker kvar i Vilnius, man räknar med att 43% av Vilnius invånare har polska rötter.

Vi gjorde ett flertal försök att besöka kyrkan S:t Peter och Paulus, men det var söndag och det firades mässor och en massa folk var på besök där, så vi gav upp. Besökte också kyrkogården Rossy, där bland annat general Pilsudskis hjärta finns begravet, den magnifika kullen Tre Kors med utsikt över staden. Dagens mässa firades i Den Helige Andes kyrka, den kyrka där syster Faustyna var verksam och där originalbilden till ”Jesus jag förtröstar på Dig” finns. Efter en rundvandring genom Gamla Vilnius avslutades den guidade turen vid Vilnius katedral.

Alla var trötta efter denna långa vandring, den var mycket intressant, och längtade till hotellet för en kort stunds vila.

Kvällsmaten avnjöts på samma restaurang som dagen före.

13 september

Idag blev det den första sovmorgonen på denna resa. Vi hade ingen brådska denna dag för återfärd till Polen, då vi först ville fira mässa. Fader Ludwik hade ordnat med detta, så att vi kunde fira mässan i Ostra Brama-kapellet. Men hur hitta dit utan guiden som kunde staden? Efter lite studie av stadskartan och en fråga i hotellreceptionen gick det alldeles utmärkt.

Mässan firades och det var många personer som var märkbart rörda över att kunna fira mässan just i Ostra Brama.

Konstiga namn på gatorna, lika svåra att läsa på kartan som på skyltarna, men det gick alldeles utmärkt, då någon ledde oss hela tiden, att hitta ut ur staden.

Tack Guds Moder för att Du ledde oss!

Vi hade förbeställt nattlogi på sjöofficersklubben i Augustow även för kommande natt, men efter magsjukan kändes det en viss oro så vi, organisatörer, hade avbeställt rummen och beställt nattlogi hos salesianerna i Rozanystok i deras pilgrimshus. Kyrkoherden där hade verkat uppriktigt glad att vi ville komma.

Det fanns en viss betänklighet över standarden, men det kunde vara spännande att prova på något som vi aldrig hade gjort förut.

Bussresan gick alldeles utmärkt så vi kom fram till Rozanystok i väldigt god tid så att alla kunde inta sina platser och därefter avnjöts en god kvällsmåltid. Mässan firades tillsammans med byborna. Efter mässan var det ett litet samkväm över en kopp kaffe där kyrkoherden berättade om verksamheten och talade om vilka behov som finns. Han bad inte om hjälp, men en tanke uppstod hos många att det kanske var möjligt att göra en hjälpsändning. För transporten dit finns det redan flera frivilliga.

14 september

En lugn morgon i Rozanystok som började med mässa med firandet av Det heliga korsets upphöjelse. Därefter frukost och avfärd. Före avfärden träffade vi några av pojkarna, pigga glittrande ögon då de gick genom bussen och hälsade på alla som satt där. Fader Jarek, som var med pojkarna berättade om det skriande behovet av olika saker för verksamheten.

Hur man än kör så är det svårt på de polska vägarna. Många avsnitt är verkligt dåliga ofta på grund av tung TIR-trafik till och från grannländerna i norr och öster. Förutom dessa problem finns det också störningar i form av vägarbeten, dock välbehövliga sådana.

Färden gick västerut igenom natursköna områden vid de Mazuriska sjöarna till Ketrzyn eller egentligen Gierloz, denna lilla by där Hitler på 1930 – 40-talet hade sitt högkvarter i Ost-Preussen. Högkvarteret kallat Varglyan. Det är bara sprängda ruiner kvar för då sovjetarmén närmade sig fick tyska trupper order om att utplåna hela området så att det inte kunde användas av sovjeterna som militärt kvarter. Området var då 1945 så starkt minerat att det var i stort sett omöjligt att använda. Vi visades runt, i alla fall delvis, av en mycket pratglad guide som i mångt kanske fördjupade sig för mycket i detaljer så att själva turen genom området blev bara hälften så lång som var planerat.

Bara en halvtimmas bussfärd från Varglyan finns det vackra 1400-tals Mariasanktuariet Swieta Lipka. Där den nuvarande kyrkan är cirka 400 år. En franciskanbroder berättade livfullt och beskrivande om legenden med Mariauppenbarelsen i linden (Lipka), där kyrkan står idag. En modell av detta träd finns i kyrkan.

Inkvartering på ett hotell i Olsztyn. Samma procedur som alltid, först fördelning av rum och sedan kvällsmat. Vi hade egen matsal. Det var flott.

15 september

Avfärd vid den för denna vallfärd vanliga avfärdstimman, klockan 8. Vi hade bara en kort körning fram till nästa sanktuarie, Giertzwald. Väl framme där uppstod ett litet missförstånd då det gällde visning och mässor och sådant. Trots missförståndet blev upplösningen den allra bästa och troligen tjänade gruppen på det byte som blev följden.

Mässa firades tillsammans med församlingen som hade en speciell högtidsdag med barnen klädda som till 1:a kommunionen.

En syster berättade om kyrkans/sanktuariets historia.

Avslutningen på besöket var att gruppen bad Rosenkransen framför relikvimonumentet där det förvaras en del av den lind i vilken Jungfru Maria uppenbarat sig.

Efter besöket i Giertzwald fortsatte färden mot Wejherowo, med ett uppehåll i Gdansk där bland annat Sw Jozef-kyrkan (oblatfädernas kyrka i Gdansk) besöktes. Denna kyrka har sin speciella historia under andra världskrigets slut, då Röda Armén brände ner kyrkan, med mer än hundra personer innestängda i henne för att de skulle bli lågornas rov. Det finns fortfarande personer som vill utplåna minnet av denna tragiska händelse.

Tid beställdes för att bussen skulle få den sista putsen av reparationen.

Det besök som var tänkt i sanktuariet i Wejherowo ställdes in för att göras påföljande dag i stället.

Nattsömnen var på ett bra hotell i Wejherowo

16 september

Denna dag var den stora fria dagen då alla kunde göra precis vad de ville göra under några timmar i Gdansk. Det blev besök hos frissan, spionuppdrag i affärer, diverse inköp gjordes i olika affärer.

Bussen var på målning, fick också lite make-up. En pålitlig dam som fått smärre skavanker måste få sin uppfräschning.

Efter allt detta besöktes Oliwa-katedralen i Gdynia. Det är en av de största kyrkorna i norra Europa. (Här har Krysia och Andi gift sig för många år sedan).

De allra sista inköpen gjordes i en liten kvartersbutik i Gdynia, som förmodligen höjde sin dagsomsättning med många procent med tanke på allt det vi köpte.

Efter inköpen åkte vi ut till Wejherowo där vi letade efter sanktuariet. Det fanns inte utmärkt med några skyltar så det blev lite åkande fram och tillbaks, men slutligen hittade vi det och kom dit precis lagom för att fira mässan tillsammans med lokalbefolkningen. Sankturiet var litet men vackert.

Tillbaks till hotellet för kvällsmat och sedan tidigt till sängs. Morgondagen var det bara att stiga upp med tuppen eller kanske ännu tidigare.

17 september

Vallfärdens sista dag. Väckning klockan halv fem. Usch! Men okey, det är inte värre än i vanliga fall. Hotellet hade vänligheten att ställa upp och servera oss frukost redan klockan fem på morgonen fastän de normalt börjar med frukost först klockan sju. Vilken service! Alla var uppe och pigga. Kanske de var trötta på detta resande och ville komma hem, eller så var det ……. Inga spekulationer.

Klockan blev sex. Den avtalade avfärdstiden. Alla var ombord på bussen, bagaget instuvat. I väg mot Swinoujscie.

Vi hade blivit varnade, att det kunde vara mycket vägarbete de första fem, tio milen, av samma typ som det var från Reda till Wejherowo. Det fanns en hel del, men ingen större fara, då vi var ute väldigt god tid.

Hela färden gick bra fram till Swinoujscie, där blev det lite strul för biljetterna skulle hämtas på olika platser för bussen och passagerare och sedan så fick inte våra pilgrimer åka med bussen ombord utan var tvungna att gå. Allt löste sig till sist. Alla kom ombord.

Ombord på färjan fick vi hyra ett konferensrum där vi kunde fira mässa. För tre år sedan var detta inte möjligt. Tiderna förändras.

Som avslutning på själva vallfärden åt vi en gemensam middag ombord och därefter gick alla till sina hytter för att sova bort några timmar.

Väl i Ystad gjorde Andi ett par smarta manövrar så att vi snabbt kom iväg mot Malmö. Dagen innehöll många fler timmar för vår käre chaufför då han skulle lämna passagerare i Malmö, Staffanstorp, Marieholm, Landskrona och Helsingborg innan han äntligen kunde komma till ro tillsammans med Krystyna i Kågeröd.

För deras del var arbetet inte slut då nästa morgon var det upp relativt tidigt för att städa ur bussen. Det kan bli riktigt lortigt efter att 27 personer har vistats i den under cirka två veckor.

För Anders avslutades hela resan först på lördagsmiddagen då han återlämnade bussen till Sydbuss i Ystad.